Dokumenterar den här variationen

Standarden behövs för att underlätta för alla som vill uttrycka sig omtänksamt och enkelt i samtal och skrivande, till exempel i sitt arbete. Samtidigt är det viktigt att skydda förändringarna. För ett par månader sedan spreds en fråga på Twitter: vilken fras återvänder du ofta till i ditt arbete? Ska jag säga video eller video? Båda går bra.

Google's service, offered free of charge, instantly translates words, phrases, and pages between English and over other languages.

Numera hör du ofta; är det inte förstärkning? Är det skrivna symtom eller symtom? Detta kan leda till besvikelse i en fråga som förväntade sig ett enklare meddelande. Kan språkvård aldrig utelämnas? Det måste finnas någon slags gräns mellan vad som är rätt och vad som är fel? Måste det verkligen vara? Tja, om målet är att skapa en stabil standard där det är lätt för alla att välja, är det bra om språkvård anger vilket alternativ som är rätt.

Det som kan stöka med detta för våra frågeställare är att vi som arbetar med språkvård har två mål för ögonen. Å ena sidan vill vi skydda den svenska standarden, och å andra sidan vill vi skydda språkbrukarnas språkliga tolerans för språkliga variationer. En bra hipster. Men vad är en hipster i plural? En erfaren lingvist, Ulf Tellman, brukar nämna var språkvården, som han uttryckte det, har förlorat sin sociologiska oskuld.

Fram till för ungefär ett sekel sedan handlade språkvården främst om att informera om standarden, berätta hur den skulle åberopas - och hålla ribban mot alla former av språkliga uttryck som inte ansågs vara placerade i standarden. Varför standarden skulle se enkel ut var inte en onödig diskussion. Och då kom denna vändpunkt.

In parts 1 and 2, I explained two different ways to say “this” in Swedish.

Resten var tre tjejer-8, 10 och 16 år gamla. De är unga människor idag. De fortsatte med sina liv, men de kämpade alla på sitt eget sätt för att klara av sin förlust. Regissören Jennifer Malmquist träffade systrarna i "She" började filma nästan omedelbart och följde dem genom ett svårt år i deras liv. Nu, tio år senare, återförenas Jennifer med tjejerna och försöker förstå deras resa med sorg.

Filmen dokumenterar denna intima process och flickors vardag när de möter sin förlust - konsekvenserna av trauma. Och viktigast av allt: hoppas på dem som befinner sig i en liknande situation.

Sofia, Hedvig och Maya växte upp på landsbygden i södra Sverige med sin mamma Karolina, en lysande personlighet och hängiven mamma. Samma dag som Hedwig blev 10 år begick Caroline självmord. Maya hittade henne först. Sofia minns bara hur hon inte kunde se genom fönstren. Idag är flickor - då 8, 10 och 16 år gamla-unga människor. Livet fortsatte, men de kämpade alla på olika sätt för att hantera sorg.